förklinga

Borrowed from German verklingen. First attested in 1810.

förklinga (present förklingar, preterite förklingade, supine förklingat, imperative förklinga)

1. (of sound, or figuratively) to fade away, to fade out

   Synonym: klinga ut

   Musiken förklingade

   The music faded away

   • 1932, Evert Taube, “Calle Schewens vals [Calle Schewen's Waltz]”‎^[1]:

     Då vilar min blommande ö vid din barm, du dunkelblå, vindstilla fjärd. Och julinattsskymningen smyger sig varm till sovande buskar och träd. Min älva, du dansar så lyssnande tyst och tänker att karlar är troll. Den skälver, din barnsliga hand som jag kysst, och valsen förklingar i moll.

     Then my blossoming island rests [then rests my blossoming island] on your bosom, you dark blue, still ["windstill," currently windless] archipelago / bay. And the dusk of the July night sneaks, warm, to sleeping bushes and trees. My fairy [or "elf," but with different connotations], you dance so quietly, listening ["listeningly quiet"], and think to yourself [to avoid the ambiguity of just "think" here in English] that men are trolls. It trembles, your childish hand that I have kissed, and the waltz fades away in minor [key].

• förklinga in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• förklinga in Svensk ordbok (SO)
• förklinga in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)